A tribute to fathers

Sunday the 1st of September was Father’s day in Australia. The children prepared breakfast and handed over their presents to their father. Melbourne is full of parks and beaches with a playground never too far. There were families everywhere, enjoying the nice weather, just sitting around or sporting. I paid special attention to all the fathers I saw out there with their children, including this father.

IMG_2116

I did that because engaged fathers are important for their children. The most media-hyped and cited article I have ever been part of was a review of longitudinal studies looking at the effects of father involvement (Sarkadi, Kristiansson, Oberklaid, and Bremberg 2008). We said that the father’s active and regular engagement with the child predicts a range of positive outcomes, such as cognitive and social development. We could also see that father engagement seemed to help where it was most needed: it reduced the frequency of behavioural problems in boys and psychological problems in teenage girls. For poor families father engagement was even more important in protecting children from negative outcomes.

I probably never will receive such intense reactions to anything I do research-wise. It might seem as a pretty straightforward statement that fathers are important for their children, but it seemed to rip up a lot of feelings. The Sun called up, the article produced debate in the Irish Times, lesbian and single mother interest groups were furious, and fathers’ interest groups felt they got a new best friend. We still get e-mails from desperate fathers who use the article to prove their importance in court cases.

But the truth is, we didn’t talk about any fathers. It was engaged fathers, biological or not, and not living arrangements per se, that were shown to be important in our review. Antisocial, “non-existent”, or absent fathers were not the focus of our work. What we showed was that engaged fathers have an impact in their own right.

This means that over and above the mother’s engagement, which in most research on fathers is taken as a given, fathers have something special to add. They play and do things differently with their children compared to mothers, which is a good thing. For example, fathers often require more independence and socially competent behaviour of the child, helping it develop necessary life skills.

So Dear Fathers! Even if mothers and child health nurses sometimes act as gatekeepers, even if you lack ready role models for your parenting, or feel you have too many responsibilities to juggle, please don’t forget that you are important. When you read to or play with your child, change diapers, get up at night to chase away a nightmare, take an interest in homework or future plans, kick a ball, sign up your child for camp, or take them along to a barbecue or a concert – you are making a difference.

Even if you are divorced, work away from home, or never quite established a contact with your child, you still shouldn’t give up. You might not know it, but your child is secretly longing for you. And as our friend and father researcher Richard Fletcher once put it: any day is as good a day to start engaging in your child!

6 thoughts on “A tribute to fathers

  1. Hej. Av Tonys kommentar att döma är du svensktalande, så jag skriver på svenska. Jag blev änka i somras. Mina barn, tio och fyra år, blev faderlösa då min sambo avled i ett försök att bli nykter efter ett långvarigt alkoholmissbruk. Han var (trots sitt drickande och därpå följande beteenden) på vissa sätt engagerad i barnen, pratade med dem och läste för dem. De var ju hans ögons ljus.

    Men nu är jag ensam, och jag har stora praktiska svårigheter själv (adhd, med röra och ont om tid till följd – bvc-sköterskan som följt oss i tio år säger har stort förtroende för min förmåga att vara mamma mentalt, men inser att livet är praktiskt rörigt, med bristande ordning hemma osv). Dessutom är fyraåringen misstänkt lik sin mamma. Kontakt med BUP har tagits, men jag har inte stort hopp om hjälp i första taget.

    Både pappans ohjälpliga frånvaro och min brist på tid oroar mig. Jag hjälper tioåringen med läxorna och försöker samtidigt sysselsätta fyraåringen med t.ex. ritpapper eller bokstavsövningar (finns strålande såna på themeasuredmom), men har inte mycket tid att samtala med dem pga matlagning, tvätt osv. (Och när de kommer hem från skola och dagis är de trötta och förvandlas, ibland även när det är kompisar här, till skärmtroll.)

    När tioåringen var liten (hon pratade mycket tidigt pga ärftlig belastning; när jag var 18-19 månader gammal sa jag sånt som “Oj, vilka stora pinnar!” till omgivningens stora muntration), så det blev väldigt mycket resonerande. Med tiden (när ungen förstod att man inte måste göra som mamma sa) var det inte alltid helt lyckat ur (min) resultatsynpunkt, även om diskussion kan föra med sig goda saker som stort ordförråd och annat. Med lillasystern har jag av nödtvång – både för att det nu är två föga fogliga barn som ska hållas ordning på och för att den lilla måste hanteras annorlunda – börjat övergå mer åt kommando-uppfostran-hållet.

    Har du några tips på hur jag ska 1 bättre använda min tid så att den kommer barnen tillgodo och 2 dessutom kunna täcka upp för deras avlidna far?

    Förlåt frågan – du har verkligen inte bett om den, men du verkar ha god insikt i vad som är bra för barn, och jag är en vilsen amatör.

    Med vänlig hälsning,

    “Mademoiselle du Sfonctionelle”

  2. You can read in the literature dealing with the development of children with severe disabilities, and supported by our own findings too, that engaged fathers offer a basically different attitude from those of the mothers’. The mothers usually are understandably overprotective of a severely disabled child, but a father who spends the day away from home, realizes much less of the child’s disabilities and deals rather with his/her abilities. So he’ll just throw him/her up in the air, will rough play with him/her on the rug and will seem to „forget” about all the things the child is not able to do. For the children it is pure fun and a happily waited event which is very different from the nurturing and worrying style of their mothers. Sophia Kalman

  3. Anna,
    helt underbart att läsa din blogg. Jag vill ju förstås veta hur det går för er down under som familj. Det var mitt initiala skäl att börja läsa. Sen inser jag hur bra du skriver och hur mycket du har att säga!!

    Vill bara tacka för det. Keep up the good work in postings! A two coffee problem 🙂 I like that!!

    Kramar från oss! Hälsa familjen!!
    Tony

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s